Svin med influensa

I Singapore tar man svininfluensan på högsta allvar, i Asien har man vant sig vid epidemier och utbrott. SARS och fågelinfluensan tog väldigt hårt på Singapores ekonomi eftersom det påverkar flygindustrin som är den största inkomsten för landet.

På bussarna finns det information om att man ska kolla upp sig om man känt sig dåsig osv.
Så även på mitt universitet och på mitt studenthem, det är på nyheterna hela tiden och man rapporterar flitigt om vart fallen inträffat, upp till 10 st har rapporterats hittills.

Idag följde jag men vän till sjukhuset och direkt i ingången så stannade de oss och ställde frågor, sen fick vi ställa oss framför någon sorts kamera som scannade kroppen. Jag vet inte vad som hade hänt om vi hade varit utomlands ”de senaste tio dagarna” antagligen hade vi inte fått gå in.

Söta Skandinaviska Medlare

Carl Bildt får inte följa med Frankrikes och Stobritanniens medlare till Sri Lanka. Det är en diplomatisk skandal och det ena och det andra, men frågan är vem som gjorde honom eller Sverige till representant från början?

Alla kan hålla med om att det är en humanitär katastrof och en hemsk konflikt som måste stoppas, men det är inte det mitt inlägg handlar om.

Jag blir förundrad över västvärldens sätt att peka ut alla problem och fel med övriga världen, Bildt är avbilden av västvärldens politik.
Sverige och Skandinavien är små myggor i världspolitiken som trots sin ringa storlek vill vara med och visa vägen för alla utvecklingsländer. Jag bor ju med folk från dessa länder så jag vet ju vad de tycker om det. Vilka fan är Sverige att säga hur andra ska göra? Det gäller för hela västvärlden naturligtvis men Sverige har ju inget inflytande överhuvudtaget i världspolitiken.

Bildt är en skitbra represant för Sverige, båda är lika självgoda.

Nu fick inte Bildt vara med och leka, det är ju mycket märkligt agerat av Sri Lanka men om jag inte minns fel så är det Norge som brukar medla där vanligtvis, det är deras skötebarn. Det är de som har kunskapen och erfarenhet i området så om det är något självgott land från Skandinavien som skulle åka dit så var det väl Norge. Men Bildt kanske räckte upp handen först och paxade resan.

Singapore: En stukad tigerekonomi

Singapore är ett unikt land på många sätt, en regering som har den högsta lönen i världen ”för att motverka korruption”. Till viss del så har de rätt till sin lön med tanke på vad de har åstadkommit med så lite att jobba med. Ett land lika stort som halva Öland totalt utan naturresurser har byggts upp till sydostasiens starkaste ekonomi. Ur svenska ögon sett så finns det mycket att klaga på när det gäller orättvisor, t.ex. den billiga arbetskraften från Indien som man hämtar för byggarbeten. Hursomhelst så har världsekonomins kollaps ställt till det rejält för ett land som förlitar sig så mycket på export och att ta emot gods i sin hamn. En artikel om krisen finns här: artikel

De bygginvesteringar som artikeln nämner handlar om deras nya lyxcasino som håller på att byggas upp och som ska ge 10,000 jobb. Just nu prioriteras alla med Singaporeanskt pass först och främst för dessa jobb. Jag är ju ingen expert men själv tror jag inte på idén om att rika människor kommer att åka till Singapore istället för Macao för att spela upp sina pengar. Först och främst borde inte markanden vara så stor eftersom det i de flesta asiatiska kulturerna är väldigt fult att spela om pengar.

Det lämnar kvar västerlänningarna som reser mellan Europa och Australien. Macao är det etablerade alternativet men vi får väl se vad som händer. Enligt vad jag förstått så är ett stort avgörande för landets framtid att casinot lyckas väl, det ser väldigt mörkt ut i övrigt för arbetsmarknaden här. De har rätt att vara oroliga.

Stipendier för Sveriges mest otursdabbade?

Jag tycker på något sätt att jag förtjänar kompensation för ett års helvete i ingemansland som började med fyra epilepsianfall, tre ambulansfärder, tre nätter på sjukhus, 11 stygn i bakhuvudet, 30,000 kr i förlorade pengar och framförallt ett förlorat år av mitt liv. Ja, så känns det.

Vad är det absolut värsta som kan hända när man är utomlands?
Man kan bli sjuk, allvarligt sjuk.
Idag borde min blogg heta ”En osäker kryppling”. Men man kan välja två vägar, antingen lägger man sig ner och ger upp eller kastar sig in i allt igen. Jag väljer det senare men då är frågan, hur finansierar man det? På något vänster tycker jag att jag förtjänar ett stipendium för mitt mod att riskera allt igen, något att falla tillbaka på om det blir för jobbigt att satsa på ett liv långt bort i ett främmande land igen.

Jag har känt mig motarbetad hela året, av försäkringsbolag, av sjukvården (seriöst, 5 månader för att veta att man har ett litet ärr på hjärnan utan att veta var det kommer från) av s.k vänner och av min egen mamma. Att ha en osynlig fiende att slåss mot är det absolut värsta, det är inte lätt att inte veta vad som är fel på en och en miljon tankar går genom skallen som dessutom snurrar av alla mediciner. Jag har känt mig som ett levade vrak och kroppen minst 15 år äldre. Jag vaknar fortfarande varje dag med extrem halsbränna och en saltaktig smak i munnen, får blodtrycksfall och yrsel, klick i öronen, är konstant hungrig och nu har jag börjat få våldsamma raseriutbrott. Men det är ju bara påhitt från mig, sånt står ju inte i den allsmäktiga läkarboken där allting är rosa himmel.

Jag orkar inte träffa folk och vara social längre, jag inbillar mig att det beror på alla andra men inser att det är hyfsat orimligt. Drömmer mig tillbaka till år 2007 som var det bästa året i mitt liv fram till slutet av november den där kvällen då jag segnade ihop på en buss. Jag vill bara lägga allt bakom mig och komma tillbaka till mitt liv för det livet jag lever nu tillhör inte mig, det är någon annans liv för jag är inte sjuk. Vilken tröst att jag bara ska äta medicinen med alla underbara bieffekter i 5-6 år sen ska vi utvärdera om det blir resten av livet eller inte.

Så tillbaka till titeln, finns det något stipendier för Sveriges mest otursdrabbade människa? Sympatistipendier, epilepsistipendier, fattigmansstipendier, tycka-synd-om-stipendier eller vad-som-helst-stipendier.

Är jag möjligtvis registrerad hos Singapores regering?

Jag möts ofta av en stor okunskap angående mitt andra hemland Singapore, folk frågar mig om jag pratar deras språk osv. Ja, i Singapore är engelska första språk så svaret på den frågan är ja.

Vart ligger det och är det ett eget land?

Det ligger söder om Malaysia och har varit ett eget land sen filmen ”Good Morning, Vietnam” gjordes. Inte för att det har något med att filmen gjordes att göra men jag bara tänkte på en scen när Robin Williams gör ett skämt om erkännandet av Singapore. Kort svar: Ja, det är ett eget land, och det är pyttelitet.

Hur är levnadsstandarden och vad kostar det att leva där?

Efter Japan har de nog Asiens bästa levnadsstandard. Det är något billigare än Sverige, ganska mycket faktiskt i vissa avseenden. Taxi är jääättemycket billigare och mat känns också väldigt mycket billigare. Som turist handlar man elektronik och kanske även vissa andra saker skattefritt, jag är inte så insatt eftersom jag aldrig varit turist där. Jag har hört andra västerlänningar som äcklas över deras sätt att utnyttja utländsk arbetskraft, t.ex. så är det många från Indien, Bangladesh och Kina som kommer dit och jobbar på byggen och andra farligare jobb. Ja, Singapore är som ett enda stort företag känns det som ibland.

Hur ser det ut demografiskt, vilka är det som bor där så att säga?

Ca 75% eller mer är kineser vilket är betydligt lägre än Malaysia som har runt 40%. Av de övriga 25% är majoriteten malaysier och indier. De flesta kineserna kommer från regionen vid kusten som vetter mot Taiwan om det ger någon klarhet, främst talar de Hokkien och Kantonesiska men inte i Singapore inte, där ska man tala engelska så att ingen misstar dem för att vara någon av sina kusiner från landet. Singapore är ju en gammal brittisk koloni.

Måste citera en f.d rumskramat från Indien som beskrev Singapore som ”Ett mini-Kina fast med undertext”

Är det sant att Singapore är jätterent och saknar brottslighet?

Det är nog sant ja, jag har inte märkt av någon som helst brottslighet men det kan ju också bero på att jag inte haft möjligt att följa lokala nyheter särskilt väl utan TV. Men att den är låg märks, man ser polisbilar överallt med poliser som ser väldigt uttråkade ut. När jag hamnade på sjukhus vid två tillfällen pga epilepsianfall så kom det båda gångerna fram en polis fort på akuten och frågade om jag ville göra polisanmälan, det har aldrig hänt mig i Sverige.

Rent ja, är man från Sverige så är man väl ganska nöjd med att det ska vara rent. Jämför man med grannlandet Malaysia är det rent som himlen. Jag har hört att många av deras brottsstraff resulterar i samhällstjänst med städning som straff. Dessutom finns det ju uppenbarligen billig arbetskraft att tillgå från utlandet och någon medmänsklighet och moral som vi inom EU försöker följa när det gäller arbetstider och lön verkar inte existera.

Sen kan man inte undgå att prata om dödsstraffet. I Singapore är man väldigt hård med regler när det gäller narkotika. Innehav av 5 gram hasch eller dylikt ger dödsstraff. Man försvarar det med att man dödar brottssyndikat på det sättet och folk som innehar stora mängder narkotika säljer det vidare och ”..förstör familjer”.

Tillsist, hur är det politiska klimatet i Singapore?

Jag har länge velat kalla Singapore för ”den lyckliga diktaturen” och nu fick jag chans till det. Lyckligt i den bemärkelsen att den unga generationen får ett liv likt det vi i väst får uppleva med utbildning och bekvämligheter och inte minst ett icke-korrumperat land utan alltför stora problem. Utifrån anses Singaporeaner ganska gnälliga, jag menar kolla på deras fattiga grannar Malaysia, Indonesien, Vietnam och Thailand. Alla som är Singaporeanska medborgare har ju chansen att ha ett bra liv. Men samtidigt kanske man inte ska säga att lycka och pengar är samma sak.

Just det diktatoriska med landet ligger ju i det faktum att opposition till det ledande partiet i stort sett saknas. När partier startas emot ledarna så tystas de ner ganska fort och försvinner. Media är väldigt nedtystat också och censurerade i allra högsta grad, det är nu på senare år som vissa forum kunna slinka igenom systemet på internet där censur visserligen råder till stor del, men inte på samma nivå som Kina och Nordkorea kanske. Man kan läsa mer på BBC om det.

Det står även att man registrerar folk som uttalar sig politiskt om landet på nätet. Undrar om det även gäller svenskar, i så fall är jag registrerad för längesen. Men i det stora hela ser jag positivt på landet, även om de inte behandlar sin gästarbetskraft särskilt snällt.

Amerikanska soldater lever under Nordkoreas regim

I veckan så gick en av de bästa dokumentärerna jag någonsin sett på SVT. Den heter ”Crossing the line” och är gjord av Daniel Gordon och Nicholas Bonner.

Den handlar helt enkelt om amerikanska soldater som gjort det mest otänkbara man någonsin kan göra, nämligen gått över till Nordkorea. I dokumentären intervjuas den sista överlevande som bor kvar i Nordkorea fortfarande James Joseph Dresnok. Han beskriver sig själv som ett olyckligt barn som växte upp i ett fosterhem med en alkoholiserad fader och många problem, han klarade inte av skolan och gick med i armén istället. Väl där hade han antagligen svårt att ta order eftersom han fick flera reprimander och riskerade t.o.m fängelse när han patrullerade vid gränsen till Nordkorea på 1960-talet. Han brydde sig inte om livet längre som han själv beskrev det och gick rakt över minfältet till Nordkoreas sida där han tillfångatogs och fördes till huvudstaden Pyongyang. Han var den andra av totalt fyra soldater som levde i Nordkorea och användes av regimen som propagandapjäser i krigen mot kapitalismen och västvärlden, fyra st avhoppare som skulle föredra kommunismen, en ovärderlig tillgång

Jag ska inte gå in så mycket mer på vad som sägs i dokumentären, den ska man helt enkelt se själv. Det intressanta tycker jag dock är hur han efter ett liv i Nordkorea försvarar regimen på ett sätt han inte behöver. Visst, han erkänner att många svalt ihjäl under 1990-talet men att han själv alltid blivit behandlad på ett bra sätt och fått allting gratis.
Iallafall det jag tycker är intressant med det hela är att en man i hans position inte har något att ljuga om, vid den här åldern han nu uppnått där han inte har många år kvar att leva och dessutom redan har dålig hälsa har han ingenting att dölja längre. Han kan säga vad han vill, visst han har en familj som skulle kunna straffas men för mig känns det som att han talar sanning när han dessutom väljer att berätta om de dåliga sidorna med Nordkorea. Vilket i sig är väldigt unikt och märkligt att deras regim tillåter honom göra eftersom intervjun görs i Nordkorea. Men i det stora hela så säger han att Nordkorea har behandlat honom väl, tagit in honom tillskillnad från hans gamla hemland USA där han hade en dålig barndom och dessutom skulle få fängelsestraff i om han lämnade Nordkorea vilket det ryktas om att han inte får göra ändå.

Helt rätt väg att gå

Olympiska spelen har väl de senaste tillfällen varit en fin manifestation i fredens tecken, med Syd och Norkoreanska lag som går in tillsammans på arenan eller varför inte aboriginernas uppmärksammande vid OS i Sydney med Cathy Freeman i spetsen.

Idag demonstrerade svensk-kineser mot den negativa kritiken Kina fått på sistone och vill påminna folk om att vi har ett OS på gång som ska handla om idrott och fred också. Länk finns här

Jag har aldrig skrivit om sport i bloggen förut, men jag är en allätare och älskar all sorts sport därför ska OS som är världens största sportevent tillsammans med fotbolls-vm vara ett arrangemang i fredens tecken. Visst förstår jag att demonstranter gör allt för att få rubriker i världen medan elden transporteras mot Beijing, det gör de med all rätt, Tibet har ju blivit väldigt uppmärksammat både en och två gånger. Men när man kritiserar Kina ska man komma ihåg att landet är på bättringsväg på alla sätt och vis, jag tror att Kina kommer nå hela vägen fram en dag och tills dess behöver ingen säga något elakt om kineserna, det är makten som gör fel och det ska inte gå ut över kinesernas stoltaste ögonblick på många många år – OS i Beijing 2008.

Att söka jobb i Japan; för studenter som är (nästan) klara med universitetet

Att få ett deltidsjobb i Japan är väldigt lätt, kanske inte för en utlänning men för en japan som behärskar språket iallafall. Det svämmar över av deltidsjobb och i stort sätt alla japaner jag känner jobbar eller har jobbat deltid under sin tid som universitetsstudenter. I Japan läser man på universitet under 4 år istället för 3 år som de flesta andra länder på samma utbildning och det blir många långa lov att jobba på och väldigt få lektioner om dagarna. Det här är nog japanska ungdomars lugnaste tid under livet för tiden innan universitetet är det en hård kamp med betyg och intagningsprov och efter, ja de flesta har väl sett stressade japaner på väg till jobbet i trånga tåg.
Sista året på univeristet är det så dags att söka jobb, en väldigt omständig process alltså som börjar redan innan man tagit studenten, då är det dags att välja ett par, eller ett 20-tal företag som man kan tänka sig jobba för och ta reda på när de har rekryteringsdagar. Första steget på en sådan rekrytering är ett sorts möte dit det inte är omöjligt att över 1000 studenter kommer på möte där man får visa sitt CV och sedan veta vad som krävs, ungefär hälften blir bortsållade direkt. Nästa gång man är i kontakt med företaget är det oftast ett prov som skrivs, provet görs av företaget och beroende på vad man söker så anpassas frågorna men ändå testas studenterna i det mesta såsom engelska, matetmatik och även nutidsorientering såsom växthuseffekten och politik. Jag har fått lite exempelfrågor som jag tyckte var lite lustiga såsom ”vem var Franz Lizst?” en fråga från ett resebolag. Överlag kan man säga att engelska är det som på senare år blivit allt viktigare.

Eftersom de japaner jag känner främst studerat utomlands så är det just sånna jobb de söker också så min rapport kan bli lite partisk nu. Frågorna gäller oftast utlandet och geografi såsom slumpmässiga huvudstäder och kultur i andra länder, detta är för att få bort studenter som inte är seriösa i sitt intresse för utlandet. När omkring hälften av dessa studenter sållats bort från provet kommer första intervjun, där är det inte mycket som skiljer från svenska intervjuer mer än att man kan få ett muntligt prov i engelska t.ex. Även där går hälften av de sökande bort för nästa intervju och en eventuell tredje intervju. Väl där varierar det hur många företaget rekryterar, men från 1000 sökanden är det inte ovanligt att det bara blir 5-10 som får jobb tillslut.

För resten av studenterna är det bara att gå vidare med nästa företag och det är inte ovanligt att man går igenom samma process om och om igen tills man hittar ett jobb, detta alltså samtidigt som går klart sitt sista år på universitetet.

Fortsättning på Kinas sida

Jag har fått tag på en anti-cnn sida där kineser som känner sig kränkta av CNN och västerländska medier där man ger sin syn på hur väst försöker trycka ner Kinas utveckling, även om det är partiskt så är det mycket intressant att läsa tycker jag. De påstår att dollar-fallet och medföljande börsras har störst konsekvenser för Kina och det är därför USA inte gjort mer för att stoppa det. Ni kan se filmen själva här.

Samtidigt såg jag dokumentären om Tibets befolkning på SVT gjord av en Tibetan som intervjuar folk med dold kamera under tre månader. Även den är ju väldigt partisk men han kan ju knappast hitta på dessa läger där man tvingar nomader att ”civilisera” sig i. Bostadsområden mitt ute i ingenstans där de tvingas bo samtidigt som poliser bevakar området. Järnvägslinjen som byggdes mellan Beijing – Lhasa är också ett exempel på hur Kina försöker få Han-kineser att flytta in i Tibet och kinesifiera (jo det är ett ord) Tibet. Länk till den dokumentären finns här

På Kinas sida

Jag försvarar inte Kinas regering i det avseendet att jag är för deras syn på mänskliga rättigheter men däremot är jag emot hur Kina alltid blir klassat som ett uselt land i västerländska medier för att okunniga journalister inte förstår vad de översätter eller hur kineserna tänker från första början. Jag tänkte främst på ett reportage i SVT jag såg när en ung student på engelska, om än knagglig sådan, försökte beskriva hur han inte tycker om att det fokuseras så mycket på Kinas mänskliga rättigheter och så lite på allt annat landet har ett erbjuda. Han var alltså elev på skolan om mänskliga rättigheter som Sverige sponsrar, intressant uttalande som försvann när SVT klantade till allt.

Ett typiskt exempel på ignorant  nyhetsbevakning och  taskiga kommentarer rakt ur det blå kom nu när ”experter”  i CNN uttalar sig med ”Jag tycker helt enkelt att de är samma gäng bovar och banditer som de har varit de senaste 50 åren”. http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_1149179.svd

Stjärnan som heter Jack Cafferty fick be om ursäkt för sitt uttalande, med all rätt, det är ju ett rent rasistiskt påhopp mot det kinesiska folket. CNN har även anklagats för att ha varit alldeles för partisk i sin nyhetsrapportering av Tibet, utav Kinas regering. Det finns en viss sanning i att västerländska medier alltid lägger till en del adjektiv som inte krävs för att beskriva situationerna på plats i oroliga områden, det sägs att det första som dör i ett krig eller en konflikt är sanningen eftersom båda sidor propagerar för sin rätt. Däremot är det ju väldigt klumpigt av Kina att stänga av västerländska medier från hela Tibets område så jag tänker inte ta deras parti den konflikten.

Det kommer mer senare.