Är jag möjligtvis registrerad hos Singapores regering?

Jag möts ofta av en stor okunskap angående mitt andra hemland Singapore, folk frågar mig om jag pratar deras språk osv. Ja, i Singapore är engelska första språk så svaret på den frågan är ja.

Vart ligger det och är det ett eget land?

Det ligger söder om Malaysia och har varit ett eget land sen filmen “Good Morning, Vietnam” gjordes. Inte för att det har något med att filmen gjordes att göra men jag bara tänkte på en scen när Robin Williams gör ett skämt om erkännandet av Singapore. Kort svar: Ja, det är ett eget land, och det är pyttelitet.

Hur är levnadsstandarden och vad kostar det att leva där?

Efter Japan har de nog Asiens bästa levnadsstandard. Det är något billigare än Sverige, ganska mycket faktiskt i vissa avseenden. Taxi är jääättemycket billigare och mat känns också väldigt mycket billigare. Som turist handlar man elektronik och kanske även vissa andra saker skattefritt, jag är inte så insatt eftersom jag aldrig varit turist där. Jag har hört andra västerlänningar som äcklas över deras sätt att utnyttja utländsk arbetskraft, t.ex. så är det många från Indien, Bangladesh och Kina som kommer dit och jobbar på byggen och andra farligare jobb. Ja, Singapore är som ett enda stort företag känns det som ibland.

Hur ser det ut demografiskt, vilka är det som bor där så att säga?

Ca 75% eller mer är kineser vilket är betydligt lägre än Malaysia som har runt 40%. Av de övriga 25% är majoriteten malaysier och indier. De flesta kineserna kommer från regionen vid kusten som vetter mot Taiwan om det ger någon klarhet, främst talar de Hokkien och Kantonesiska men inte i Singapore inte, där ska man tala engelska så att ingen misstar dem för att vara någon av sina kusiner från landet. Singapore är ju en gammal brittisk koloni.

Måste citera en f.d rumskramat från Indien som beskrev Singapore som “Ett mini-Kina fast med undertext”

Är det sant att Singapore är jätterent och saknar brottslighet?

Det är nog sant ja, jag har inte märkt av någon som helst brottslighet men det kan ju också bero på att jag inte haft möjligt att följa lokala nyheter särskilt väl utan TV. Men att den är låg märks, man ser polisbilar överallt med poliser som ser väldigt uttråkade ut. När jag hamnade på sjukhus vid två tillfällen pga epilepsianfall så kom det båda gångerna fram en polis fort på akuten och frågade om jag ville göra polisanmälan, det har aldrig hänt mig i Sverige.

Rent ja, är man från Sverige så är man väl ganska nöjd med att det ska vara rent. Jämför man med grannlandet Malaysia är det rent som himlen. Jag har hört att många av deras brottsstraff resulterar i samhällstjänst med städning som straff. Dessutom finns det ju uppenbarligen billig arbetskraft att tillgå från utlandet och någon medmänsklighet och moral som vi inom EU försöker följa när det gäller arbetstider och lön verkar inte existera.

Sen kan man inte undgå att prata om dödsstraffet. I Singapore är man väldigt hård med regler när det gäller narkotika. Innehav av 5 gram hasch eller dylikt ger dödsstraff. Man försvarar det med att man dödar brottssyndikat på det sättet och folk som innehar stora mängder narkotika säljer det vidare och “..förstör familjer”.

Tillsist, hur är det politiska klimatet i Singapore?

Jag har länge velat kalla Singapore för “den lyckliga diktaturen” och nu fick jag chans till det. Lyckligt i den bemärkelsen att den unga generationen får ett liv likt det vi i väst får uppleva med utbildning och bekvämligheter och inte minst ett icke-korrumperat land utan alltför stora problem. Utifrån anses Singaporeaner ganska gnälliga, jag menar kolla på deras fattiga grannar Malaysia, Indonesien, Vietnam och Thailand. Alla som är Singaporeanska medborgare har ju chansen att ha ett bra liv. Men samtidigt kanske man inte ska säga att lycka och pengar är samma sak.

Just det diktatoriska med landet ligger ju i det faktum att opposition till det ledande partiet i stort sett saknas. När partier startas emot ledarna så tystas de ner ganska fort och försvinner. Media är väldigt nedtystat också och censurerade i allra högsta grad, det är nu på senare år som vissa forum kunna slinka igenom systemet på internet där censur visserligen råder till stor del, men inte på samma nivå som Kina och Nordkorea kanske. Man kan läsa mer på BBC om det.

Det står även att man registrerar folk som uttalar sig politiskt om landet på nätet. Undrar om det även gäller svenskar, i så fall är jag registrerad för längesen. Men i det stora hela ser jag positivt på landet, även om de inte behandlar sin gästarbetskraft särskilt snällt.

Amerikanska soldater lever under Nordkoreas regim

I veckan så gick en av de bästa dokumentärerna jag någonsin sett på SVT. Den heter “Crossing the line” och är gjord av Daniel Gordon och Nicholas Bonner.

Den handlar helt enkelt om amerikanska soldater som gjort det mest otänkbara man någonsin kan göra, nämligen gått över till Nordkorea. I dokumentären intervjuas den sista överlevande som bor kvar i Nordkorea fortfarande James Joseph Dresnok. Han beskriver sig själv som ett olyckligt barn som växte upp i ett fosterhem med en alkoholiserad fader och många problem, han klarade inte av skolan och gick med i armén istället. Väl där hade han antagligen svårt att ta order eftersom han fick flera reprimander och riskerade t.o.m fängelse när han patrullerade vid gränsen till Nordkorea på 1960-talet. Han brydde sig inte om livet längre som han själv beskrev det och gick rakt över minfältet till Nordkoreas sida där han tillfångatogs och fördes till huvudstaden Pyongyang. Han var den andra av totalt fyra soldater som levde i Nordkorea och användes av regimen som propagandapjäser i krigen mot kapitalismen och västvärlden, fyra st avhoppare som skulle föredra kommunismen, en ovärderlig tillgång

Jag ska inte gå in så mycket mer på vad som sägs i dokumentären, den ska man helt enkelt se själv. Det intressanta tycker jag dock är hur han efter ett liv i Nordkorea försvarar regimen på ett sätt han inte behöver. Visst, han erkänner att många svalt ihjäl under 1990-talet men att han själv alltid blivit behandlad på ett bra sätt och fått allting gratis.
Iallafall det jag tycker är intressant med det hela är att en man i hans position inte har något att ljuga om, vid den här åldern han nu uppnått där han inte har många år kvar att leva och dessutom redan har dålig hälsa har han ingenting att dölja längre. Han kan säga vad han vill, visst han har en familj som skulle kunna straffas men för mig känns det som att han talar sanning när han dessutom väljer att berätta om de dåliga sidorna med Nordkorea. Vilket i sig är väldigt unikt och märkligt att deras regim tillåter honom göra eftersom intervjun görs i Nordkorea. Men i det stora hela så säger han att Nordkorea har behandlat honom väl, tagit in honom tillskillnad från hans gamla hemland USA där han hade en dålig barndom och dessutom skulle få fängelsestraff i om han lämnade Nordkorea vilket det ryktas om att han inte får göra ändå.

Helt rätt väg att gå

Olympiska spelen har väl de senaste tillfällen varit en fin manifestation i fredens tecken, med Syd och Norkoreanska lag som går in tillsammans på arenan eller varför inte aboriginernas uppmärksammande vid OS i Sydney med Cathy Freeman i spetsen.

Idag demonstrerade svensk-kineser mot den negativa kritiken Kina fått på sistone och vill påminna folk om att vi har ett OS på gång som ska handla om idrott och fred också. Länk finns här

Jag har aldrig skrivit om sport i bloggen förut, men jag är en allätare och älskar all sorts sport därför ska OS som är världens största sportevent tillsammans med fotbolls-vm vara ett arrangemang i fredens tecken. Visst förstår jag att demonstranter gör allt för att få rubriker i världen medan elden transporteras mot Beijing, det gör de med all rätt, Tibet har ju blivit väldigt uppmärksammat både en och två gånger. Men när man kritiserar Kina ska man komma ihåg att landet är på bättringsväg på alla sätt och vis, jag tror att Kina kommer nå hela vägen fram en dag och tills dess behöver ingen säga något elakt om kineserna, det är makten som gör fel och det ska inte gå ut över kinesernas stoltaste ögonblick på många många år - OS i Beijing 2008.

Att söka jobb i Japan; för studenter som är (nästan) klara med universitetet

Att få ett deltidsjobb i Japan är väldigt lätt, kanske inte för en utlänning men för en japan som behärskar språket iallafall. Det svämmar över av deltidsjobb och i stort sätt alla japaner jag känner jobbar eller har jobbat deltid under sin tid som universitetsstudenter. I Japan läser man på universitet under 4 år istället för 3 år som de flesta andra länder på samma utbildning och det blir många långa lov att jobba på och väldigt få lektioner om dagarna. Det här är nog japanska ungdomars lugnaste tid under livet för tiden innan universitetet är det en hård kamp med betyg och intagningsprov och efter, ja de flesta har väl sett stressade japaner på väg till jobbet i trånga tåg.
Sista året på univeristet är det så dags att söka jobb, en väldigt omständig process alltså som börjar redan innan man tagit studenten, då är det dags att välja ett par, eller ett 20-tal företag som man kan tänka sig jobba för och ta reda på när de har rekryteringsdagar. Första steget på en sådan rekrytering är ett sorts möte dit det inte är omöjligt att över 1000 studenter kommer på möte där man får visa sitt CV och sedan veta vad som krävs, ungefär hälften blir bortsållade direkt. Nästa gång man är i kontakt med företaget är det oftast ett prov som skrivs, provet görs av företaget och beroende på vad man söker så anpassas frågorna men ändå testas studenterna i det mesta såsom engelska, matetmatik och även nutidsorientering såsom växthuseffekten och politik. Jag har fått lite exempelfrågor som jag tyckte var lite lustiga såsom “vem var Franz Lizst?” en fråga från ett resebolag. Överlag kan man säga att engelska är det som på senare år blivit allt viktigare.

Eftersom de japaner jag känner främst studerat utomlands så är det just sånna jobb de söker också så min rapport kan bli lite partisk nu. Frågorna gäller oftast utlandet och geografi såsom slumpmässiga huvudstäder och kultur i andra länder, detta är för att få bort studenter som inte är seriösa i sitt intresse för utlandet. När omkring hälften av dessa studenter sållats bort från provet kommer första intervjun, där är det inte mycket som skiljer från svenska intervjuer mer än att man kan få ett muntligt prov i engelska t.ex. Även där går hälften av de sökande bort för nästa intervju och en eventuell tredje intervju. Väl där varierar det hur många företaget rekryterar, men från 1000 sökanden är det inte ovanligt att det bara blir 5-10 som får jobb tillslut.

För resten av studenterna är det bara att gå vidare med nästa företag och det är inte ovanligt att man går igenom samma process om och om igen tills man hittar ett jobb, detta alltså samtidigt som går klart sitt sista år på universitetet.

Fortsättning på Kinas sida

Jag har fått tag på en anti-cnn sida där kineser som känner sig kränkta av CNN och västerländska medier där man ger sin syn på hur väst försöker trycka ner Kinas utveckling, även om det är partiskt så är det mycket intressant att läsa tycker jag. De påstår att dollar-fallet och medföljande börsras har störst konsekvenser för Kina och det är därför USA inte gjort mer för att stoppa det. Ni kan se filmen själva här.

Samtidigt såg jag dokumentären om Tibets befolkning på SVT gjord av en Tibetan som intervjuar folk med dold kamera under tre månader. Även den är ju väldigt partisk men han kan ju knappast hitta på dessa läger där man tvingar nomader att “civilisera” sig i. Bostadsområden mitt ute i ingenstans där de tvingas bo samtidigt som poliser bevakar området. Järnvägslinjen som byggdes mellan Beijing - Lhasa är också ett exempel på hur Kina försöker få Han-kineser att flytta in i Tibet och kinesifiera (jo det är ett ord) Tibet. Länk till den dokumentären finns här

På Kinas sida

Jag försvarar inte Kinas regering i det avseendet att jag är för deras syn på mänskliga rättigheter men däremot är jag emot hur Kina alltid blir klassat som ett uselt land i västerländska medier för att okunniga journalister inte förstår vad de översätter eller hur kineserna tänker från första början. Jag tänkte främst på ett reportage i SVT jag såg när en ung student på engelska, om än knagglig sådan, försökte beskriva hur han inte tycker om att det fokuseras så mycket på Kinas mänskliga rättigheter och så lite på allt annat landet har ett erbjuda. Han var alltså elev på skolan om mänskliga rättigheter som Sverige sponsrar, intressant uttalande som försvann när SVT klantade till allt.

Ett typiskt exempel på ignorant  nyhetsbevakning och  taskiga kommentarer rakt ur det blå kom nu när “experter”  i CNN uttalar sig med “Jag tycker helt enkelt att de är samma gäng bovar och banditer som de har varit de senaste 50 åren”. http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_1149179.svd

Stjärnan som heter Jack Cafferty fick be om ursäkt för sitt uttalande, med all rätt, det är ju ett rent rasistiskt påhopp mot det kinesiska folket. CNN har även anklagats för att ha varit alldeles för partisk i sin nyhetsrapportering av Tibet, utav Kinas regering. Det finns en viss sanning i att västerländska medier alltid lägger till en del adjektiv som inte krävs för att beskriva situationerna på plats i oroliga områden, det sägs att det första som dör i ett krig eller en konflikt är sanningen eftersom båda sidor propagerar för sin rätt. Däremot är det ju väldigt klumpigt av Kina att stänga av västerländska medier från hela Tibets område så jag tänker inte ta deras parti den konflikten.

Det kommer mer senare.

Asiatiska män vet inte hur man lagar mat (?)

Jag är student och det är även mina vänner. Studenter är ju berömda för att vara oerhört ohändiga kockar som levar på pasta eller i Asiens fall; nudlar. I Asien, jag kan generalisera över hela kontinenten faktiskt, så kan man köpa mat på restaurang för billig penning vilket resulterar i att vi aldrig, eller i alla fall nästan aldrig lagar mat själva. Men när det väl sker har jag märkt en total handförlamning från Asiatiska män, alla utom japanerna.

Häromdagen så skulle en filipinsk kille värma en pizza i micron, jag skrattade så att jag inte kunde få luft när han totalt misslyckades med att skära den i åtta bitar och klämde in den i micron så att den inte kunde snurra runt. Sen fortsatte han med att fråga mig varannan minut om den var färdig än. Min indiska rumskamrat har aldrig lagat mat sa han, det har han tjänstefolk till för guds skull, om inte annat så gör hans mamma mat fast å andra sidan är han 190 cm lång och väger 56 kg så han kanske inte äter så mycket ändå…

Min indonesiska polare som växte upp i Afrika hade en kock som hette Söndag som brukade laga åt honom personligen förr i världen, nuförtiden är det mamman som står för matlagandat i Indonesien, en bortskämd liten morsgris. Nu ser jag framför mig hur min egen mor sitter och skrattar åt mina kunskaper i köket som lyser med sin frånvaro, visst är jag totalt värdelös också men jag skiner i det här gänget som skryter med att de klarar av toast och kokt ägg.

Naturligtvis måste min favoritreferens ordförande Chen vara med i den här gemenskapen. Chen sa när vi disktuerade matlagning “Jag tror inte att min far någonsin har lagat mat, överhuvudtaget”. Kinesiska män är nog bäst av alla när det gäller att hålla sig borta från köket fast å andra sidan så är det många, om inte nästan bara manliga kockar i restaurangerna i både Kina och Singapore. Men så har vi dessa toffelhjältar, japanerna. Egentligen är de inte toffelhjältar, mat är liksom så himla mycket mer värt för asiater än för oss. Själv ser jag mat som föda/bränsle med olika smak men asiater i allmänhet och japaner i synnerhet älskar sin mat. Japanerna, men även en del koreaner har lagat stora grytor med mat och haft grillkvällar där de osjälviskt bjuder in hela hemmet.

Jag skulle ju kunna göra det enkelt för mig och analysera situationen som den är.Rika människor i fattiga länder har tjänstefolk, alltså lär sig dessa studenter inte hur man använder ens en micro. Japaner och koreanerna kommer från länder där det skulle vara lika dyrt som i Sverige att ha tjänstefolk, alltså kan de laga mat själva.  

Den hopplösa miljökampen

Nu är jag ju visserligen inte utlandssvensk längre men det är förhoppningsvis bara en tidsfråga innan jag blir det igen. Hursomhelst tänker jag inte byta namn på bloggen. 

Något som slagit mig nu när jag kommit hem till Sverige igen är hur mycket det här med miljön betyder för oss. Det är klart att det är mer påtagligt här, vi märker mycket lättare av växthuseffekten när snögränsen sakta flyttas längre norrut i landet. Två av världens största miljöbovar är Kina och Indien, två länder med rymdprogram som har en befolkning som svälter, men det hör inte hit! Alltså, anledningen till att vi kan oroa oss över miljön är helt enkelt för att vi inte har några egentliga problem i Sverige. Vi har ett fungerande land där alla i befolkningen kan lyckas själva och garanterat försörja sig genom ett (här kommer skryt) vattentätt socialt skyddsnät där “alla ska med” på bästa socialdemokrat-manér. I Kina och Indien svälter folk och lever på gatan (och ändå finns det intresse från regeringshåll att utforska rymden). Nej, nu blir jag så där envist negativ. T.o.m jag låter som bror duktig när jag ska bevisa hur Sverige leker bror duktig jämtemot sina större kollegor.

Nej, det är ingen nyhet att både Kina och Indien går igenom enorma förändringar som får folk ur fattigdom och självklart vill befolkningen använda sig av västerländsk lyx och bekvämlighet, vilket av någon outgrundlig anledning innebär att man köper en stadsjeep även där. Jag vet att jag argumenterar utan fakta när jag säger att det egentligen är de som är de största bovarna, jag är säker på att båda länderna saknar lagar om katalysatorer på bilarna för det har jag sett själv. I Shanghai är den vanligaste bilen Volkswagen Santana, en billig variant som inte finns i Europa. Jag frågar mig varför men vet nog innerst inne svaret.

Det är faktiskt min odugliga f.d indiska rumskamrat som läxat upp mig. Det är så enormt många problem i ett samhälle med våld, droger och fattigdom men i Sverige har vi relativt lite av allt. Först efter att man har ett land som fungerar kan man börja fundera på att sätta upp återvinningsstationer. Så vad jag vill ha sagt är att det är så lätt för ett land som Sverige att peka finger och sopa under sin egen dörr och hetsa alla medborgare att sopsortera, köra miljövänligt och ta bussen (för vi har kollektivtrafik till och börja med) men i u-länder är miljöproblem ett lyxproblem som inte är redo att tas itu med. 

USA däremot har ingen ursäkt mer än att det är ett land som styrs av folk med pengar och den som skriker högst vid rätt tillfälle. Men det landet handlar inte min blogg om.    

Jag gillar inte att fira jul

Däremot gillar jag John Lennons låt, den här musikvideon finns med på hans DVD som jag tappat bort någonstans. Den är bra.

http://www.youtube.com/watch?v=s8jw-ifqwkM

Så var vi där igen men nu ska jag förklara hur det egentligen ligger till med Svenska skolan

Ännu en gång så blir svenska skolan attackerad i en aritkel från SVD baserad på en rapport från PISA som säger att vi skulle blivit sämre på matematik i Sverige än motsvarande övriga elever i västvärlden.

I den andra artikeln som handlar om hur det finländska världsledande systemet fungerar jämfört med det svenska så står det ganska klart det jag har sagt tidigare i bloggen om hur det svenska systemet faktiskt inte är så dåligt som vi vill få det till ibland.
Visst i matematik är Sverige överlag ganska svagt men när det gäller kreativt tänkande och grupparbeten så törs jag lova att svenska elever är i världstoppen, något som förstås omöjligt kan bevisas i ett sånt här test. Men ännu en gång måste jag jämföra med mina kära skolkamrater på universitetet som har förtvivlat svårt att tänka utanför lådan och komma på nya idéer varje gång vi har projektarbeten. Visserligen är majoriteten av dem från u-länder men samtidigt har de gått i priviligerade skolor och borde ha någon sorts jämbördig utbildning.

Två gånger var jag i Strasbourg med Euroscola och gjorde EU-projet med andra högstadieelever från övriga Europa. Båda gångerna så tyckte jag att man kunde se precis det artikeln talar om när det gäller svenska och finska elever. Vi svenskar gick runt och deltog i grupparbetet som gick ut på att man skulle vara fyra elever från fyra olika länder och svara på frågor, något vi i Sverige skulle kalla tipspromenad. Finländarna deltog inte ens, deras sociala träning lyste med sin frånvaro. Nåväl.

En annan sak som vi ska komma ihåg är att svenska elever tillsammans med norska har den bästa engelskakunskapen i Europa (som andraspråk så klart). Detta trots våra stackars hemska segregerade skolor som nämns i artikeln. Jag behöver väl knappas nämna hur även det märktes i våra EU-grupparbeten när spanjorer, fransmännen och italienarna inte så ett knyst medan svenska elever, holländska, tyska och grekiska var de som höll taktpinnen i de senare grupparbetena där vi diskuterade EU-problem.