I Singapore tar man svininfluensan på högsta allvar, i Asien har man vant sig vid epidemier och utbrott. SARS och fågelinfluensan tog väldigt hårt på Singapores ekonomi eftersom det påverkar flygindustrin som är den största inkomsten för landet.
På bussarna finns det information om att man ska kolla upp sig om man känt sig dåsig osv.
Så även på mitt universitet och på mitt studenthem, det är på nyheterna hela tiden och man rapporterar flitigt om vart fallen inträffat, upp till 10 st har rapporterats hittills.
Idag följde jag men vän till sjukhuset och direkt i ingången så stannade de oss och ställde frågor, sen fick vi ställa oss framför någon sorts kamera som scannade kroppen. Jag vet inte vad som hade hänt om vi hade varit utomlands ”de senaste tio dagarna” antagligen hade vi inte fått gå in.
Kategorier: Uncategorized
Jag tycker på något sätt att jag förtjänar kompensation för ett års helvete i ingemansland som började med fyra epilepsianfall, tre ambulansfärder, tre nätter på sjukhus, 11 stygn i bakhuvudet, 30,000 kr i förlorade pengar och framförallt ett förlorat år av mitt liv. Ja, så känns det.
Vad är det absolut värsta som kan hända när man är utomlands?
Man kan bli sjuk, allvarligt sjuk.
Idag borde min blogg heta ”En osäker kryppling”. Men man kan välja två vägar, antingen lägger man sig ner och ger upp eller kastar sig in i allt igen. Jag väljer det senare men då är frågan, hur finansierar man det? På något vänster tycker jag att jag förtjänar ett stipendium för mitt mod att riskera allt igen, något att falla tillbaka på om det blir för jobbigt att satsa på ett liv långt bort i ett främmande land igen.
Jag har känt mig motarbetad hela året, av försäkringsbolag, av sjukvården (seriöst, 5 månader för att veta att man har ett litet ärr på hjärnan utan att veta var det kommer från) av s.k vänner och av min egen mamma. Att ha en osynlig fiende att slåss mot är det absolut värsta, det är inte lätt att inte veta vad som är fel på en och en miljon tankar går genom skallen som dessutom snurrar av alla mediciner. Jag har känt mig som ett levade vrak och kroppen minst 15 år äldre. Jag vaknar fortfarande varje dag med extrem halsbränna och en saltaktig smak i munnen, får blodtrycksfall och yrsel, klick i öronen, är konstant hungrig och nu har jag börjat få våldsamma raseriutbrott. Men det är ju bara påhitt från mig, sånt står ju inte i den allsmäktiga läkarboken där allting är rosa himmel.
Jag orkar inte träffa folk och vara social längre, jag inbillar mig att det beror på alla andra men inser att det är hyfsat orimligt. Drömmer mig tillbaka till år 2007 som var det bästa året i mitt liv fram till slutet av november den där kvällen då jag segnade ihop på en buss. Jag vill bara lägga allt bakom mig och komma tillbaka till mitt liv för det livet jag lever nu tillhör inte mig, det är någon annans liv för jag är inte sjuk. Vilken tröst att jag bara ska äta medicinen med alla underbara bieffekter i 5-6 år sen ska vi utvärdera om det blir resten av livet eller inte.
Så tillbaka till titeln, finns det något stipendier för Sveriges mest otursdrabbade människa? Sympatistipendier, epilepsistipendier, fattigmansstipendier, tycka-synd-om-stipendier eller vad-som-helst-stipendier.
Kategorier: Uncategorized
